Min lilla Hjärteknorr!
...Om jag nu bara skulle lyckas dressera henne till att även köra bilen så skulle jag ju inte behöva christi alls! :P
Obligatorisk "Mage bild"
Här har vi ännu ett bevis på hur tekniskt lagd jag är, så fotot får allt ligga ned. :)
På E4:an i 180km.
Det är altid lika roligt att se hur nyfikna varelser med nada privatliv alltid lyckats tro att andras liv handlar om just dem...
Man tycks tro att man är guda benådad att man själv och endast en själv kommer att stå vid de gyllene portarna och bli bemött av orkestrar, parader och konfetti...
Det intressanta och viktiga i berättelsen är insikten av att det aldrig gör det och aldrig har eller kommer att göra det.
Inte så kul för denne, men för oss andra som blundat och låtigt oss bli puttade ut på e4an i rusningstraffik, vi får ut en viss glädje av detta..
Den sanna skadeglädjen.. ja, vi nöjer oss med den.
Men när man håller i allt man tror sig ärga med näbbar och klor så är det kanske inte så konstigt att man inte förstår att man bör stanna upp mitt i allt och se att man står kvar endsam och lämnad, det kommer inte finnas någon parad, ingen orkester och konfettin blir kastad för nogon annan...
Vem finns kvar där då, Hör ni tystnaden, den ekar så högt? Men nej, ni vill inte höra den för att ni vet att det är allt som kommer att finnas kvar när stråklastarna och skvallret tystnat.
Det är då vi kliver upp från asvalten vi blivit knuffade på, vänder oss om och ler.. just det, där är den, Skadeglädjen...
Man tycks tro att man är guda benådad att man själv och endast en själv kommer att stå vid de gyllene portarna och bli bemött av orkestrar, parader och konfetti...
Det intressanta och viktiga i berättelsen är insikten av att det aldrig gör det och aldrig har eller kommer att göra det.
Inte så kul för denne, men för oss andra som blundat och låtigt oss bli puttade ut på e4an i rusningstraffik, vi får ut en viss glädje av detta..
Den sanna skadeglädjen.. ja, vi nöjer oss med den.
Men när man håller i allt man tror sig ärga med näbbar och klor så är det kanske inte så konstigt att man inte förstår att man bör stanna upp mitt i allt och se att man står kvar endsam och lämnad, det kommer inte finnas någon parad, ingen orkester och konfettin blir kastad för nogon annan...
Vem finns kvar där då, Hör ni tystnaden, den ekar så högt? Men nej, ni vill inte höra den för att ni vet att det är allt som kommer att finnas kvar när stråklastarna och skvallret tystnat.
Det är då vi kliver upp från asvalten vi blivit knuffade på, vänder oss om och ler.. just det, där är den, Skadeglädjen...
Minnen från en svunnen tid
Det sägs ju att när man börgar närma sig slutet så blickar man bakåt..
Det stämmer nog.
Slutet, jo tack jag har mycket framför mig men jag menar slutet på en tid, slutet för en epok i mitt liv, jag skall bli mamma om lite mer än 2månader och tankarna snurrar i huvudet, inte med oro utan snarare med vemod kommer någonting någonsin bli som förrut?
-Nej, det är klart.
Men om man bortser från bebbisen i 1 sekund...
Det gör ingenting heller,bebbisen är så välkommen och så saknad, att man kan sakna någonting man aldrig träffat och alltid har med sig.. konstigt, men så är det.
Men det handlar inte om det, det handlar om att jag inte känner mig själv mer, är det hormonerna? det skulle vara lätt att skylla på om inte annat..
Varför ha detta hänt nu?
Varför har jag nu börjat tänka på det som varigt istället för det som komma skall?
Varför ifråga sätter jag migsjälv nu helt plötsligt?
Varför saknar jag dig nu?
Jag blir ju inte sån hära, jag blir inte blödig och saknar folk som jag trott att jag klippt mina band till.. Tydligen hade jag inte det, du betydde redan för mycket för mig.
Är det för att jag utan att veta det saknar henne för att jag på något sätt för att jag ville att hon skulle dela denna graviditet med mig,att jag skulle ha henne som stöd...?
Men mest av allt så är det nog bara det att jag saknar att ha henne här, är det så fel?
Troligt vis.