På E4:an i 180km.
Det är altid lika roligt att se hur nyfikna varelser med nada privatliv alltid lyckats tro att andras liv handlar om just dem...
Man tycks tro att man är guda benådad att man själv och endast en själv kommer att stå vid de gyllene portarna och bli bemött av orkestrar, parader och konfetti...
Det intressanta och viktiga i berättelsen är insikten av att det aldrig gör det och aldrig har eller kommer att göra det.
Inte så kul för denne, men för oss andra som blundat och låtigt oss bli puttade ut på e4an i rusningstraffik, vi får ut en viss glädje av detta..
Den sanna skadeglädjen.. ja, vi nöjer oss med den.
Men när man håller i allt man tror sig ärga med näbbar och klor så är det kanske inte så konstigt att man inte förstår att man bör stanna upp mitt i allt och se att man står kvar endsam och lämnad, det kommer inte finnas någon parad, ingen orkester och konfettin blir kastad för nogon annan...
Vem finns kvar där då, Hör ni tystnaden, den ekar så högt? Men nej, ni vill inte höra den för att ni vet att det är allt som kommer att finnas kvar när stråklastarna och skvallret tystnat.
Det är då vi kliver upp från asvalten vi blivit knuffade på, vänder oss om och ler.. just det, där är den, Skadeglädjen...
Man tycks tro att man är guda benådad att man själv och endast en själv kommer att stå vid de gyllene portarna och bli bemött av orkestrar, parader och konfetti...
Det intressanta och viktiga i berättelsen är insikten av att det aldrig gör det och aldrig har eller kommer att göra det.
Inte så kul för denne, men för oss andra som blundat och låtigt oss bli puttade ut på e4an i rusningstraffik, vi får ut en viss glädje av detta..
Den sanna skadeglädjen.. ja, vi nöjer oss med den.
Men när man håller i allt man tror sig ärga med näbbar och klor så är det kanske inte så konstigt att man inte förstår att man bör stanna upp mitt i allt och se att man står kvar endsam och lämnad, det kommer inte finnas någon parad, ingen orkester och konfettin blir kastad för nogon annan...
Vem finns kvar där då, Hör ni tystnaden, den ekar så högt? Men nej, ni vill inte höra den för att ni vet att det är allt som kommer att finnas kvar när stråklastarna och skvallret tystnat.
Det är då vi kliver upp från asvalten vi blivit knuffade på, vänder oss om och ler.. just det, där är den, Skadeglädjen...
Kommentarer
Trackback